CarolineKjellander

Nej vänner, det blev det inte.
Av någon anledning skickade jag iväg ett sms till någon jag dragit mig från att skicka till på många många månader.
Jag vill inte veta, så jag frågade aldrig.
Vi bestämde att jag skulle komma och titta, men jag åkte aldrig, för jag ville inte se hur det gick, inte titta på henne och inse att hon inte var min.
Men nu gjorde jag det, jag satt i någon timme och önskade att jag skulle få ett svar i stil med "tyvärr är hon ute till försäljning".
Dessvärre får jag ett svar jag verkligen inte ville ha, "jo det går bara bra, hon har fullt upp nu inför tävlingssäsongen, vi startar på lördag LA & LB".
Min värld gick under, precis så som jag trodde, men inte ville erkänna för mig själv.
Att sälja henne var det största misstaget i mitt liv, inte att dricka sprit när jag var 13, inte att smyga med rökningen för mina föräldrar och bli snuvad på både körkort och thailandresa när dom kom på det.
Nej att sälja henne var det största misstaget jag någonsin kunde göra, jag hade kunnat stå ut tänker jag nu för mig själv.
Men frågan är om jag hade det?
Ha en inkomst på 9000:-
Hyra för 4000:-
Telefon 700:-
Tv 400:-
Stallhyra för 2000
Hovslagare för 500:-
Tågkort 1000:-
Jag ser ju själv att detta inte skulle fungera och det var ju bara de fasta kostnaderna varje månad, sen mat var inte ens inräknat och schampoo, toapapper, tandkräm, ja allt det där det fanns det inte heller pengar till.
Det var ett bra beslut med tanke på min ekonomiska situation och den psykiska stress jag levde under, men mitt hjärta höll inte med, än idag saknar jag att sätta mig på tåget och vandra upp till stallet i Vallåkra, än idag saknar jag att kunna sitta i uterummet och titta på henne i hagen i Lackalänga, allt med henne saknar jag. ALLT!

Usch!